Årets ljusaste dagar, är nu mitt ibland oss.
Tänk att det är sommar, underbar svensk sommar.
Det spirar och gror i trädgårdslanden, och ute
i naturen. Det är bråda dagar för odlaren. Men
underbart att se det växa.

Samtidigt är jag trött, moloken, vissen,
långt mer vissen är min prunkande trädgård.
Jag behöver själslig gödsling, jag behöver vindstilla i själen,
vare sig det regnar där eller är soligt. Jag vill göra mig av
med parasiter som gnager och tär på min själ.

Hela tiden cirklar gamar storögt och väntar.
Ständigt hugger någon lömskt mot en blottad hals.
Om och om igen finns det folk som skvallrar
illasinnat och vill en illa. Hela livet…. det mesta
av skvaller rycker jag på axlarna åt, men då
och då fräter den värsta sorten, den illasinnade,
den falska, den osanna på min själ, och på mitt hjärta.

Dessa småsinta, små själar som
lever på andras olycka, dessa grå-dvärgar
och vildvittror som suger själen och blodet ur ens hjärta.

Det är midsommar nu, det mörknar inte. Inte ens när solen
gått ner. Men jag har sommar från 1 maj till 31 September,
alldeles oavsett almanackor, andras åsikter eller väder.
Nu är det i sluttampen på tiden mellan hägg och syren.
Och naturen prunkar i grönt. Den heta sommarsolen som
svensken längtat så att få klaga på, är i annalkande.

Och jag går och väntar på nästa smäll.
Nästa parasit som vill förstöra mitt liv.
För det mesta tänker jag inte på det aktivt. Men det gnager,
inunder tankarna. Det är svårt att ignorera helt,
när jag så många gånger sett och upplevt vad småaktigheten
och skvaller kan leda till, när folk tror på det.

Grönkålen är frodig, men ganska lågväxt. Broccolin är enorm,
och har redan börjat få fram “frukt”. Två jordgubbar har börjat
få klar röd färg. Gladiolusens stjälkar skjuter iväg mot skyn,
och solrosorna jagar mot molnen. Ordning och reda i
Kolonilott-stugan efter 9 timmar nonstopp
arbete. Mörka moln drar förbi,
fast himlen är klart blå.

Det är midsommar om några dagar.