Letar orden som berättar om mitt hjärta,
om min själ, om min längtan. Måste landa och stanna upp
från den jag måste vara utåt, för att klara mig i den här världen.
Måste öppna mitt hjärta för tangentbordet, och andas in
luft, stanna upp… känna… inte helt lätt.
Inte helt självklart.

Men jag måste göra det nån gång ibland, för att förbli
jag, hålla kontakten med mitt innersta väsen, min längtan,
mina drömmar, min sorg, min lycka, min ilska och rädsla.
Oftast är det stängda dörrar dit in.

Jag söker orden…
Livet är underbart, och svårt o mörkt, på samma gång.
Idag berättade en man som är något äldre än jag, hur han nyligt tappat sin fru
i cancer. V stod i kassakön på Lidl, och han hade en bukett tulpaner
till henne. Livet kan vara brutalt ibland. Tre månader från beskedet,
sen var hon borta. Och han måste leva vidare.
Tomorrow is a promiose to nobody.

Jag såg ett par gå hand i hand, vid Träng-schaktet, och det värkte i hjärtat,
samtidigt som jag gladdes med dem. I was not made for lovin you baby,
borde de sjungit KISS, och jag hade sjungit med dem.
Jag är trött i själen emellanåt. Trött på att inte känna mig älskad, någonsin,
trött på att inte känna mig hemma i nåt sammanhang, inte känna att jag hör till.

Jag längtar efter det omöjliga.

Fick hjälp av Ita’s barnbarn Fred, nere på lotterna
vid ett oannonserat besök av dem. Jag var glad åt att
han var frågvis, och “hjälpte till”
Det tog förmodligen dubbelt så lång tid med hans hjälp.
Men jag lät honom veta hur duktig han var,
och vad glad jag var som fick hjälp. Han fick plocka och
äta direkt ur hand, lite ärtor, hallon och smultron.

Varför har jag inga egna barn?
Jag saknar det.

I hallonlandet dök det upp kloka metaforer (liknelser)
i mitt fullpackade huvud, som jag skrev ned stödord för.
Metaforer för livet. Och jag kände mig jäkligt klok.
Jag var mycket varsam i rörelserna när jag plockade,tog mig tid,
lyfte på grenarna, såg till att vara försiktig så jag inte tappade
ut hallonen jag plockat.

Jag tänkte – ‘under de tyngsta grenarna hittar du de finaste hallonen’
och tänkte på metaforen för när nåt är tungt, eller tungsinta personer
som jag. Det tyckte jag var lite fiffigt. Och fortsatte spinna vidare på det temat:
‘ Om du lyfter på de tunga grenarna blir du rikligt belönad’
Nu bara ramlade metaforerna in.
‘Är du ovarsam, far för brutalt fram i hallonriset,
faller de mognaste bären till marken, utan att du hinner se det’

Då kommer en lottgranne förbi, och jag tappar fokus för en sekund,
och fastnar med en nästan full låda med hallon i en gren, och alla bär
faller till marken, på ett ställe där det är omöjligt att plocka upp dem.
Och alla j-a metaforer tappade liksom glansen, just där och då.

…och det är väl också nån slags j-a metafor för livet.

Nä men jag är i nån dimension väldigt lycklig, över all skörd,
tacksam över min temporära fysiska hälsa, och tacksam, trots alla
sorger och bedrövelser jag upplevt, att det just nu inte är som värst.
Då jag som vuxen man låg i fosterställning och grät, och varje minut
kändes som timmar, och att tårarna aldrig tog slut.
Jag är tacksam, över att jag inte är där nu.

Någon antydde, att hen tyckte synd om mig.
Jag poängterade att det alls inte är synd om mig.
Inte på en fläck. Men hen menade det nog
som empati… och det är bättre ord. Jag är lyckligt lottad. Många med
mitt bagage, lever inte idag. De var inte lika starka, lika tjuriga,
och hade kanske inte språket att uttrycka det som måste uttryckas
för att överleva….
Så jag är tacksam…. inget annat… tacksam,
lyckligt lottad.

Men ändå längtar jag … efter det omöjliga…kärlek…
Ändå saknar jag för alltid, ovillkorlig kärlek
från de som skulle älskat mig.
Ändå¨saknar jag egna barn, ändå saknar jag en mening med livet,
ur det perspektivet. Perspektivet att lära sina egna barn det man lärt
sig, ge dem ovillkorlig kärlek,
trösta dem, ge dem min kärlek…

Nu har jag inga fler ord … för stunden…