Jag vet vart jag står värderingsmässigt,
tydligare än någonsin, inför mig själv. Dock är det inget
politiskt parti som fångar det helt, så klart. Det har blivit
mindre övertygande inför det parti jag valt de senaste 30 åren.
Men det är ännu så länge det minst dåliga alternativet, så långt
jag delgivits information om dess politik i viktiga frågor. T ex vill V,
som de flesta inte vara tydliga inför det kommande grundlags-
ändrings-förslaget från S, som ger regeringen nästan obegränsad
makt vid det den sittande regeringen BEDÖMER vara “kris”

Det finns dock inget annat alternativ för mig som bättre
stämmer överens med mina värderingar. Men om V likt övriga
partier stödjer grundlagsändringen som är ett steg mot minskad
demokrati, och rörelsefrihet, vaccinpass med utökat användningsområde
då kan det bli “soffan”!
Men det är knepigt det här. För även om S och MP varit bedrövliga
under Pandemin, och dessutom belönats av väljarnas stöd för de
närmanden ett totalitärt styre de gjort, så är alternativet med Ebba,
Ulf, Johan och Jimmie än mer skräckinjagande.

Jag är trots allt i hjärtat vänster ännu.
Men frågan är vad som är vänster,
och hur mycket vänster vänstern är?
Hur mycket högerut har vänstern flyttat?
Vad är solidaritet? Solidaritet med vilka?

Under tiden då världens makthavare sedan länge planerat
och förberett åtgärder vid en pandemi, ändrat själva betydelsen på ordet
och kriterierna för att kunna stänga ner världen… under den perioden
fann jag att allt oftare stod både vänstermänniskor, anarkister och folk
väldigt långt högerut på den politiska skalan, på samma sida som mig
vad gäller vaccinpass, nedstängning, mass-propaganda. Och jag blev då
och då kallad för högerextremist, för att jag ansåg att det borde vara
mitt eget val vad jag sprutar in i min egen kropp, och för att jag anser att
en öppen debatt utan censurering är grundläggande för en demokrati.
Det var t o m högerextremt att ifrågasätta myndigheter, globala multimiljardärers
miljardvinster på vaccinet, och statens självklara godhet.

Men jag är ändå trots allt vänster i mitt hjärta, utifrån hur jag uppfattar
vänsterpolitik. En nära bekant, gjorde det klart för mig genom hens
totala avståndstagande och motstånd till ALLA former av bidrag.
Vi var rörande överens om galenskaperna kring hanteringen
av pandemin och nedstängning och vaccin. Men hen ansåg att
det bara borde finnas privata försäkringar, inga skattebaserade
bidrag. Och när jag frågade om de som av olika anledningar kanske inte
haft förmågan att skaffa sig den försörjningen så man haft råd att skaffa
dessa försäkringar, tyckte hen, att föräldrarna till den personen inte
skulle skaffat barn. Hen menar alltså att man inte har ett existensberättigande
om man inte på en “fri” arbetsmarknad klarar av att försörja sig genom
företagande, investeringar eller förvärvsarbete. Det är för mig ett makabert,
cyniskt makalöst inhumant tankesätt, som faktiskt flirtar med Nazismens
syn på livsdugliga människor,Übermensch….

Det blir då övertydligt att jag trots allt är vänster i hjärtat.
Då jag tycker att “Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”
är en mer humanistisk och faktisk hållbar filosofi.
En kedja är tex aldrig starkare än dess svagaste länk.
Och så är det med samhällen oxå.

Med detta sagt, är det inte alls säkert att partier som KALLAR sig för vänster
av den filosofin, faktiskt är det i verkligheten. Jag tänker t ex att
det vore odemokratiskt och fel att som S nu föreslår,
införa möjligheter till totalitärt styre i “kris” där regering godtyckligt
kan bestämma vad som är kris.

“Mittenextremism” valde ja att ha med i rubriken av den anledningen
att man faktiskt, bevisligen kan föreslå och driva igenom extrem politik,
även om man påstår sig vara mitt emellan de som kallar sig vänster
och de som kallar sig höger.