Blog Image

Tomasnyablogg

nya bloggen


“The old man and the gun”

TV/Bio/Video/DVD Posted on 2019-11-26 20:56


Målfoto på att jag vände vid entrén till bion idag.
Inte för att jag tänkte att filmen skulle kunna vara dålig.
Alls inte ! Mer för att jag försöker vända tillbaka dygnet lite,
och var rädd för att somna på bion, och sova ännu längre
på morgonen. Men då dök bio-polaren upp, och då stannade
jag och tittade.

Jag höll mig vaken hela filmen… eller det mesta av mig
var vaken under hela filmen. Mitt vänsterben och skinka sov,
när eftertexterna rullade. Filmen föll väl inte vänsterbenet
i smaken … smaken är som baken.

Anledningen till att jag skrev den Engelskspråkiga titeln,
är för att den som vanligt är bättre, och mer spot on.
Den svenska filmtiteln: ” Den siste gentlemannen” … är lika
bra rubricerat som Aftonbladets sensations och skvallerartiklar.
Det känns förlegat och onödigt att ens försöka översätta filmtitlar
nu för tiden, med den kunnighet i Engelska, som vi svenskar ändå
besitter.

Om du gillar spänning och fart, är detta ingen film för dig.
Ej heller om du är svag för thriller eller blodiga scener.
Även den romantiske blir väl inte helt tillfredsställd
av handlingen, även om det finns lite av det i filmen, men
spelar liksom andra fiolen i handlingen, och tar inte
över och får tant-hjärtan att banka fortare gissar jag.
Trots att det är kvinnokarlen Robert Redford i huvudrollen,
en gammal Robert Redford.

Men jag gav den en 4a. Jag hade ingen filmlyster omkring mig
som man kan ha efter att ha sett en 5a. En sån filmlyster,
hade kanske kunnat väckt både vänsterbenet och skinkan.
Filmen har väl egentligen inget tydligt budskap,
letar sig inte in i hjärteroten, framkallar inga tårar. Men den
är långsamt underhållande, med en slags vardagsvinkel från
både rånarnas sida, och polisens. Filmen tar inte ställning till
rätt och fel. Den har lite mysig musik av Daniel Hart.
Och slutet avslöjar jag inte… den här gången.
Men likt den gamle rånaren, som levde för spänningen
av bankrån, och alltid rånade banker med ett leende,
så log även jag på väg ut från Hullsta Gård, och vänster ben och
skinka fick efter hundra meter tillbaka känseln



The Wife

TV/Bio/Video/DVD Posted on 2019-11-12 21:03


Det var nära att jag valde att inte se Filmstudions
“The Wife” ikväll, för att jag läste en recension om filmen
som nästan gav mig klåda inför vad som komma månde.
Det var nog för att en kompis, Markus jag sett några tidigare filmer med
skulle gå, som jag tänkte… “okej då”. Så jag gick, med fel sko-val i regn-snöslask
upp till Hullsta Gård.

Entrén till Hullsta Gård var folk packade som sillar, ända ut till
ytterdörren. Något var fel. Och det var inte min fala-fel, mitt lyckade
misslyckande med falafeltillagning. Även om jag nog stank vitlök.
Ljudet på den nya digitala tekniken krånglade, och sorlet i foajén
hade en ton av lätt irritation, nervösa skratt, och begynnande panik.
Ja.. där borta står Markus, längst in, undrar om jag kan komma fram
och prata med honom. Det borde gå med lite välvilja. Ungefär som
kedjeprincipen vid långa bilköer vid vägkorsningar. Dvs varannan bil från
vardera håll, så kommer alla fram.

Framför mig stod en bastant dam, med bred
ryggtavla och flera kilon att sätta emot. Jag gjorde ett försök att
komma runt på sidan, försynt, och sidledes. Men den bastanta damen
blev plötsligt dubbelt så bred, när hon utan att ge en min, fällde ut
armar och axlar. “Här kommer du inte förbi, det här är min plats”, sa hon
med hela sin kroppshydda, och kroppsspråk. Jag funderade på vilket sätt
hon upplevde min passage som ett hot, när mer eller mindre alla har
säsongskort, biosalongen aldrig varit mer än halvfull, och de flesta
tydligen brukar sitta på samma ställen enligt en djungeltelegraf.

Så jag vinkade till Markus och slog ut med armarna
och pekade på den levande gråsuggan som inte utan strid skulle
ge upp sin plats i det oorganiserade vimlet av förvirrade människor
som inte släpptes in i biolokalen, pga tekniska problem.
Sedan vände jag mig och gick ut för att få luft. Jag märkte väl om
det tunnades ut, och folk panikslaget kutade in i biolokalen tänkte jag.

Och då, utan egentligen att tänka närmare på det på det viset,
så bidrog jag med min oblyga charm till att ännu en biotvivlare utöver
mig själv, stannade och såg på filmen. Ut kom nämligen en liten dam,
tagen av trängseln, sorlet och syrebrist. hon skulle gå hem … så arg var hon
Jag stod då och pratade Mollan Molin, när damen kom ut kritvit i ansiktet.
Upprörd över kaoset.
Så jag lade armen om den lilla arga damen och föreslog att hon kunde ju
stå och prata lite med oss en stund, och sa att Mollan och jag
var jättetrevliga, vilket vi ju faktiskt är.
Så hon stannade och pratade med oss i 5 minuter, och vips så
började folk skingras från foajén, in i biosalongen, och den lilla arga damen,
var inte längre arg, utan vände med oss in i salongen.

Nu till filmen då. Lite förberedd på en typ sav film jag inte var sugen på att
se, gjorde väl att jag inte till fullo kapitulerade inför dess briljans, förrän
eftertexterna, började rulla. Men filmen växte också eftersom.
För den som ämnar se filmen, och inte vill veta för mycket,
är det klokt att sluta läsa blogginlägget nu. För jag kommer avslöja
vissa bärande scener. Och så får ni väl läsa färdigt när ni sett den isf.

The Wife, spelad briljant av Glenn Close, handlar förenklat om kvinnan
som levde i skuggan av sin briljante man, författaren. Men är långt mer
mångfasetterad än så, om man så behagar ta till sig. För egen del väcktes
ett minne från förr som jag, var gång jag påminns om det,
får lite dåligt samvete, trots att det var 40 år sedan, och troligtvis
bara är jag som minns det. Och så är det väl för de flesta att vi upplever
filmerna vi ser genom oss själva, våra upplevelser, känslor och tankar
om livet, genom de stunder vi kände lycka, sorg, ilska och skam.
Självklart har jag förlåtit mig själv för att aldrig släppa in min
14 år yngre lillebror på mitt rum. Men när jag minns hans ansiktsuttryck
svider det till lite i bröstet. Nä värre än så var det inte.

Jag har väl sett väldigt många filmer i mitt liv, och ofta förstår jag
delar av vad som kommer hända. Att hustrun till författaren, i själva
verket var författaren, bakom verken som nu ger maken nobelpris.
Resan till Stockholm och prisutdelningen, och resan mot
det oundvikliga avslöjandet om den väl bevarade hemligheten, tom
inom familjen inför barnen… den resan tar upp större delen av filmen
till filmens slut.

Genom mina ögon, och min filmsjäl, ser jag spår från en tid
då kvinnor inte så lätt kunde bli författare, för de hindrades av
män som hade klubbar för inbördes beundran. Jag ser hennes
uppoffring för kärleken … eller ?? Eller är det verkligen vad jag ser ?
Och det är av anledning till detta som jag gör spoilervarning, och avslöjar
nästan allt som sker i filmen, för annars går det inte att ifråga sätta det
som nog en stor del av biopubliken uppfattar. En publik som
består av närmare 80 % kvinnor… mogna kvinnor.
Vilket även märks på filmvalen, vilka den kvinnodominerade styrelsen
för filmstudion väljer.

När ett storgräl uppstår i slutet av filmen, kring just det faktum att det var
hustrun som var den egentliga författaren, och hon, kan tyckas
helt rättmätigt skäller ut honom för det. Plus att han notoriskt varit otrogen
mot henne. Under det storgrälet tar han till ett till synes patetiskt försvarstal,
där han bland annat hävdar allt han gjorde kring hemmet,
medan hon var den kreativa författaren, under hans pseudonym.

Varpå stora delar av filmstudiopubliken, bestående av mest kvinnor reagerar
högljutt, nedlåtande med suckar, hånfulla skratt och till och med nåt burop,
över en man som intar offerrollen att i praktiken ha varit hemmafrun.
Jag finner den reaktionen från publiken fascinerande, oerhört
fascinerande och i samtidens könsrolls och jämställdhetsdebatt
rätt så dubbelmoralisk. Detta om detta.

Men filmen var briljant, skådespelarna mycket bra, främst då Glenn Close.
Dock finner jag inte att filmen var tänkt så som
många kanske trots allt uppfattade den, som nån slags feministisk
aggressiv You-go-girl, triumfmarsch a la Mia Skäringer. I mina ögon
handlade den om så mycket mer än en kvinnas uppbrott och utbrott.
Man kanske bör komma ihåg att den kvinnliga huvudrollen, karaktären,
inte bara till fullo gått med på detta gemensamma “bedrägeri”, utan faktiskt var den
som föreslog upplägget.. Även om det var oerhört
ojämställt att kvinnliga författare DÅ inte kunde slå sig fram så lätt
pga av mansdominans.

Filmen får en klar och tydlig 4a, för manus, skådespeleri,
regi….och vackra flygbilder över Stockholm !




En vacker, trist och pretentiös film

TV/Bio/Video/DVD Posted on 2019-10-22 20:48


Det är inte med någon större entusiasms jag
plitar ner mina tankar om Filmstudiofilmen “Cold War”
Den började ganska bra kan jag tycka, man blev nyfiken
och lite fascinerad av den svartvita polska efterkrigstiden.
Lite traditionell folkdans, och folksång, och en spirande kärlek
i sin ungdomliga gryning.

Jag får väl erkänna att jag först funderade på om jag ville gå och se
filmen överhuvud taget, och att jag efter att sett trailern, ändå blev
lite sugen. för att till slut efter filmen insett att trailern hade räckt,
den var bättre än filmen. Direkt när eftertexterna börjar rulla gav jag den
en 3a, för att nu börja fundera om jag var onödigt generös.
Slutscenen kändes som ett dansbandsslut på en lång och tråkig
70-talsdansbandslåt med staplade floskler om att aldrig lämna varann.
Som om regissören plötsligt fått nog av filmen och i tron av att åstadkommit
ett klassiskt tragi-romantiskt slut, i själva verket bara åstadkommit en
tragisk nödutgång ur ett riktigt sömnpiller.

Och ändå var mitt första intryck en 3a ?
Jo… det var en stundvis vacker film, med några vackra scener.
Men jag hade hoppats på mer på alla plan utom just vackert
filmat. Dock hoppades jag inte på Amerikansk kärleks-floskel-film,
a la Julia Roberts… men nånting som grep tag i mig,
hade jag kanske hoppats på. Närmast var just
en sångscen där den kvinnliga huvudrollsinnehavaren sjunger
blues på polska. Men den var som sagt var med i trailern.

Vid ett tillfälle i slutet av filmen säger han åt henne att
inte vänta på honom, utan att istället hitta en man som står ut
med henne, och hon svarade att den mannen ännu inte
var född. Det var väl det man kommer ihåg av filmen.
Av samma anledning som jag inte tycker om Ingemar Bergmans
filmer eller Lars Noréns filmer, så gillar jag inte denna så mycket.
Inte nödvändigt för att det var speciellt likt i sättet att
regissera, men för att jag inte är så förtjust i filmer som
är pretentiöst fixerade vid olycklig kärlek, och tragik,
för den olyckliga kärlekens och tragikens skull. Där
det skiner igenom att man ska gilla filmen för att den
är svår. Likt obegriplig konst som alla tycker är ful,
men kritikerna hyllar för att konstnären är känd.



“Shoplifters” – “Unforgiven”

TV/Bio/Video/DVD Posted on 2019-10-01 22:19


Jag förvånade mig själv att springa hem från Hullsta Gård
ikväll, efter Filmstudion visat “Shoplifters”. Det är inte
så ofta jag springer nu för tiden. Den här gången var
det Duplantis fel,, för Stavhoppfinalen avgjordes precis när
filmen tagit slut.

Men när jag nu samlat ihop mig, och låtit filmen smälta in,
så var det ingen självklar 4a av 5, för det var en lite svårtuggad och
svårsmält film. Men en 4a blir det !



Man blir liksom inbjuden mitt i filmen på ett vis,
Och början kommer fram i slutet. En för mig annorlunda film,
och det är väl också vad som kan attrahera med Icke-Hollywood-Filmer.
Karaktärerna i filmen är inte svart eller vitt, gott
eller ont. Inget eller ingen är självklart någonting. Man kastas omkring lite
i sympatier och avog, om man är en som söker efter vem som är god
och vem som är ond, vem man ska “heja på”, vilket är den klassiska
Hollywoodfilmen. Vissa scener får mig att bli människa, griper tag i mig,
och jag nickar instämmande. Andra scener sliter sönder mitt hjärta av empati,
för flera av karaktärerna.

Varför har jag då i bloggtiteln, även inkluderat en Westernfilm, regisserad av
Clint Eastwood, 1992 ? Vad har den gemensamt med en Japansk film om
relationer, i fattiga förhållanden, och tragik, med komiskt lätthet berättande ?



Inte mycket kan man tänka ?
Men den gemensamma nämnaren, i en tid då allt och alla blir
mer polariserat och förenklat. Där sanningar blir lögn, och lögn blir sanningar,
för att måla upp sig själva som goda och de andra som onda, så
komplicerar dessa två filmer detta, på två helt olika vis. Men det är
oerhört befriande, och oerhört mänskligt, och så som det EGENTLIGEN är i livet.

Shoplifters innehöll en scen, som förmodligen fick två, tre stycken att resa sig upp
och gå från bion mitt i filmen. Det var lite som tiggare utanför en butik, för
en trygghetspräglad, välbärgad svensk i övre medelåldern, eller nedre ålderdomen,
det är besvärande att se på. Och det var inte frågan om våld. för mig var scenen
en del av en verklighet som existerar. Men det fanns andra starka scener,
oftast utan repliker, som tog ett grepp om mitt hjärta, och kramade det hårt,
och fick mig oförhappandes att högt yttra orden “men lilla hjärtat” mitt
under pågående film.

Jo Duplantis lever som många av oss andra på hoppet,
och han tog ett silver !



Höstregn

TV/Bio/Video/DVD, Uncategorised Posted on 2019-09-03 22:29

Eftertexterna börjar rulla ned, på filmduken
i den lilla staden i Ådalen. Några sitter kvar och njuter
av dem, för att liksom smälta det man nyss upplevt,
ungefär som man smälter maten, och inte hastar upp
för att skynda sig diska, eller hasta vidare innan man tuggat klart.
Själv med gubb-blåsa, så kan jag inte unna mig det den här gången,
utan stapplar med den värdighet jag förmår att upprätthålla, ner
två våningar, där Hullsta gårds toaletter är.

Alldeles vid sista trappsteget, alldeles framför herrtoaletten drar jag mig till
minnes hur, inte allt för länge sedan, jag blev uppbjuden för en dans,
alldeles utanför herrtoaletten, en trappa ned från dåvarande dansgolv.
Om jag inte minns helt fel spelade Drifters med Duracell-batteriet
Erika som sångerska den kvällen. Dans, som så mycket annat tillhör
det förflutna i Sollefteå, och man får nostalgiskt minnas tillbaka
en kväll som denna, när jag fått privilegiet att se biofilm,
med självaste filmgurun själv, Rolf Norlén !

Biobesökarna skyndar sig att betygsätta “Green Book”
med Viggo Mortensen och Mehersala Ali i huvudrollerna.
själv tycker jag Viggo gör en av sina bästa rolltolkningar
som Tony Lip. Jag småpratar lite med några jag känner
på väg ut i ett vackert höstregn. En vars äkta man gått in i dimman,
i något vi kallar demens. Jag hör åtminstone 10 stycken
nöjt kvittra över hur bra filmen var, och jag instämmer,
och tar med mig ett slag bio-skimmer, en bio-aura med ut i
höstregnet. En sån där aura man får när man upplevt en feelgood-film.

Så många gånger jag vandrat hem ensam i mörkret från samma salonger,
efter att ha dansat vettet ur någorlunda jämngamla tanter i min ålder.
Ensam som musikgeniet i filmen, på juldagskvällen med glittriga
kristallkronor, dyra sidenfåtöljer och allehanda lyx, med jultoner
som klingar i moll, även om de sjunger om “joy of chistmas”…
i moll för att man lyssnar på dem ensamen, i gemenskapens högtid.
Ja,.. för egen del utan lyxen då.

Men filmen lockade till fler skratt, än tårar och nostalgi, allvaret fanns,
och budskapet, men dess storslagenhet låg i skådespeleriet, värmen
i berättelsen och … skratten. Kanske är det bio-auran jag fått med mig
från feelgood-filmen, som gör att höstregnet är så vackert.
Nystartade bilars strålkastare, ger långa skuggor mot tegelväggen,
från nöjda biobesökare, med uppfällda paraplyer. Och gatan blir som guld,
med varma regndroppar som ser ut som kristall.
Ett varmt höstregn i början av september, kanske den bästa och vackraste
månaden på året.

Tänk det är inte så länge sedan jag, efter bara ett par hundra meter,
på en promenad, blev tvungen att vända för jag storgrät av ångest.
Och blev stoppad av en livs levande ängel som heter Carola.
Det är inte så länge sedan jag låg i fosterställning och fick
hoppa över 95 % av alla tv-program, för allt var skrämmande.
Inte så länge sedan jag fick ställa in alla danser under 2 års tid,
och sikta på att överleva mentalt, en timme till, och en timme till,
och en timme till.

“Idag var ingen dum dag”, som Åsa Torells lilla “troll” Valdemar
uttryckte det efter att jag ätit middag med dem nyligt. Nej idag var
ingen dum dag heller Valdemar. Jag lyckades med mina första linsbiffar
i mitt liv. Jag och min granne Rolf Lundin, som är tre dagar äldre än mig
bytte födelsedagspresenter i förskott, i form av olika höstskördar, körsbär, sylt,
krusbär, saft och soppor. Och Åsa och jag spelade Nu är det gott att leva,
symptomatiskt nog mitt på da’n.

När som helst kan detta tas ifrån mig, av illvilliga människor,
eller av livet självt i form av sjukdom, depression, eller
liemannen själv. När som helst ! Så jag andas djupt in den friska luften
som bara ett varmt höstregn i september kan ge, brådskar ej hem
för att undvika bli blöt, utan sträcker upp armarna mot skyn, när
ingen ser, och omfamnar regnet, omfamnar livet.


Inte visste jag för några timmar sedan att jag skulle få en bio-aura,
från en feelgood-film, som får betyget 4a av mig, men upplevelsen och
lyckan som hälsade på min själ ikväll, får betyget 5
Då när jag klev in på balkongen på Hullsta Gård
Och ett sorl av uppspelta röster, fyllde salongen.
Jag föreställde mig en stor filmprojektor, rassla igång
inne i projektorrummet, även om jag vet att teknologin har
sprungit ifrån den tiden. Ett hundratal människor tystnade,
någon hade glömt att stänga av mobilen, och hörde det inte själv.

Sen rullade filmen igång !



Aladdin

TV/Bio/Video/DVD Posted on 2019-05-23 10:19


(Obs ! spoilervarning)
Regnet, det efterlängtade regnet sveper in
över min lilla stad, med tomma butikslokaler,
och en storslagen natur. Halta och lytta människor som jag
som blir kvar efter en migration som pågått sedan
60-talet. Migrationen till storstaden.
Men än mer tacksam är björkarna och lönnarna, gräset
och alla djur, över det grå, “trista vädret”

Igår kväll vid läggdags, kröp det och småvärkte i min kropp,
så jag fick stiga upp och stretcha alla muskler för att
kunna somna. Innan det hade jag knallat iväg på bio
alldeles själv, och tittat på Aladdin, med Will Smith.
Jag gjorde något mycket ovanligt för att vara mig,
jag gick själv, efter inte fått napp på sällskap.
Jag har inga större problem med det det nu,
jag och mig själv är rätt bra kompisar nu.

En Disneyfilm innehåller mycket klyschor,
overkliga drömmar om prinsar på vita hästar,
och undersköna prinsessor. De presenterar också
en hel del lögner om människors godhet och ondska.
Och de goda är oftast vackra, och de onda är fula.

Den stackars inlåsta prinsessan i filmen Aladdin, som
är inlåst, är naturligtvis oerhört vacker. Prinsarna som
kommer och friar klumpiga, korkade och rätt värdelösa.
Och den “riktige prinsen” Aladdin, är en simpel tjuv som
berövats sina föräldrar. Snyft, snyft. Kungar, Sultaner och prinsessor
med allsmäktig makt, vill bara folkets väl. Så är det bara i sagor.
Men även i sagor sägs sanningar. Jafar den ondskefulle,
som vill bli Sultan, var en gång en skicklig tjuv som Aladdin,
och sade till Aladdin, något i stil med:

Att stjäla ett äpple gör dig till en simpel tjuv,
men att stjäla mycket, gör dig till statsman”

Jag kommer inte ihåg det exakta citatet, som är bättre.
Sen på slutet i en film år 2019, blir givetvis Prinsessan Sultan
fast det inte går enligt lagarna, och gifter sig med den
godhjärtade tjuven Aladdin som egentligen bara lånat
saker han stulit. Will smith går från blå till brun,
blir frisläppt eftersom Aladdin är så godhjärtad att
han inte önskar nåt för sig själv. Och Will gifter sig och
får två barn med prinsessans tjänarinna, som den vackra
goda prinsessan givetvis ger hennes frihet, och som hör och häpna,
även hon är så vacker att man tappar hakan,
ergo är hon också god.

I verkligheten får prinsessor ut apanage för miljoner, går på fester
och tillställningar, gifter sig rikt, och behöver inte jobba
vanliga jobb. De låtsas bry sig om barn i Afrika, men vill
inte gärna tulla på apanaget för att förbättra deras situation.
Kungar behöver bara vända blad när de är otrogna.
Och det gör inte lika mycket att importerad drottning
aldrig lär sig prata svenska, medan om Irakisk ungdom fått
skägg för tidigt, räknas som simpel tjuv, och får
INTE gifta sig med prinsessan, men väl en enkel biljett
tillbaka till vinande kulsprutor och trampminor.

Trots att prinsessan i Aladdin sjunger en feministisk
upprorssång, och blir Sultan på slutet, och själv väljer
att hon vill ha den föräldralösa pojken som stal hennes
smycken, och hennes hjärta, lyckas ändå Jane Magnusson i DN
se filmen ur detta perspektiv:

”Aladdin” är en musikal och en familjefilm som vill
flyga in under radarn och förstöra våra hjärnor. I filmen skall flickor
sitta och vänta på att bli gifta, och snubbar skall ha en massa titlar
och pengar för att få ligga. Och är man en svart man som Will Smith, så
måste man målas blå.Det är så mycket som är reaktionärt med denna film så man skall
absolut inte ta med sig barnen för att se den. Man skall nog inte ta
med sig en dejt heller. Skall man gå själv? Nej.

Så jag undrar vilken film hon sett,
och om hon tog fel glasögon vid Kassan,
där man fick välja 3D-briller. Tom när prinsessan
blir Sultan på slutet, så är prinsessan den kränkta
i Janes ögon och att Will Smith
målas blå blir enligt henne en ras-grej.
Det är nästan makelöst innovativt av henne.

Själv, trots att jag nu i bloggen kanske analyserat
sönder en enkel underhållningsfilm, vars enda syfte skulle vara
att roa, så underhöll filmen mig. Och grep tag i romantikern i mig,
men jag blev mest tårögd när anden blev friad, på bekostnad
av Aladdins ego. Jag lät mig villigt förföras av denna orealistisk saga.
Det var därför jag valde att se den. Jag visste precis vad som
skulle hända, och det blev ett lyckligt slut, vilket var lite vad
jag suktade efter just nu i livet.



The Queen of Katwe

TV/Bio/Video/DVD Posted on 2018-09-05 00:26


Fem plus…

… ja det blev betyget på en slags “helpension”
i nöje och omhändertagande under en kväll vid
Röstaringen hos Rolf, Raja och Agnes

Sedan efter mycket bläddrande bland tillgängliga filmer
på bla Netflix, fastnade vi för “The Queen of Katwe”
Och jag blev hänförd… feel good… kärlek,
familj, stolthet…och mycket Afrika.

Jag gav betydligt högre betyg till filmen än
Rolf gjorde, men han tyckte även han att den var bra.
Filmer ska ju beröra, och ,olika saker berör olika människor.
Jag skrattade mycket, jag log nästan hela filmen,
jag tårades lite grann i bland.

Jag blev inte överraskad, av handlingen,
och frågan är om det behövs ?
Inte för mig ?

Den gav mig allt jag ville ha av en film,
och i vanlig ordning så går jag emot
filmkritiker på tidningar och liknande.
Mitt betyg: 4,5 av 5 möjliga.
Rolfs 3,5

https://film.aftonbladet.se/2017/02/disneys-queen-of-katwe-en-afrikansk-askungehistoria/



The bookthief

TV/Bio/Video/DVD Posted on 2017-03-24 01:16


Få filmer, tv-program berör nu för tiden.
Det produceras så mycket skräp. Häromdagen tänkte jag se “the expendables”
då den hade en diger rollista. Men vilken smörja, där man inte bara glorifierar våldet, utan frossar i det, och det finns inte många minuter utan att i detalj visa detsamma.
Jag stängde ganska fort av.

Sedan tidigare har jag några favoriter:”Dansar med Vargar”, “Nyckeln till frihet”
“The bucket list”, “Kungens tal”, “Love actually” “Gran Torino” m fl.

Jag har gråtit till många filmer.
Och nu grät jag underbara tårar till “The Book Thief”
Varenda rolltolkning var fantastisk.
Och filmens replikskifte var mellan far och dotter (adopti)
När de tänkte på judiske Max som de skyddat och tagit hand om.

Liesel Meminger:
I keep thinking about Max, wondering where he is.

Hans Hubermann: Me too. I’m not sure what it all meant. Everything he went through. Everything we did.

Liesel Meminger:
We were just being people. That’s what people do.



Nästa »