Blog Image

Tomasnyablogg

nya bloggen


Kärlekssmulor

Djupt rött hjärta, kärlek, Kärleksbrev till dig Posted on 2020-02-14 01:13

Jag känner mig ledsen, och lycklig samtidigt,
på ett vis. Det finns samtidigt, och jag låter bägge finnas.
Det är ingen motsättning, de är kanske inte ens motsatser,
på ett vis. Det ena existerar inte utan det andra.
Men det är okej, jag är inte längre rädd för sorg,
jag är inte längre rädd för att vara ensam.
Men jag är ledsen för all förlorad kärlek,
all utebliven kärlek – och det är vad jag känner nu.

Det finns än idag människor jag tycker mycket
om, och någon enstaka som äger mitt hjärta,
kanske utan att veta om det. Det är något jag inte längre
tillåter mig, att bli förälskad, eller kär.
Jag tycker jag är värd kärlek, men jag tror inte på den,
jag litar inte på den. Jag vågar inte längre lämna över
hjärtat i händerna på någon.
För många gånger har det krossats,
använts och slitits itu.

Jag förstår att jag aldrig kan vinna någons
hjärta och tillit, när inte jag vågar. Men så är det
i alla fall. Så känner jag ändå….
Och jag är ledsen över det.

Samtidigt är jag lycklig, då och då.
Lyckan består i insikter om hur
lyckligt lottad jag är, och hur lite som gör mig nöjd.
Vilket troligtvis gör mig mer nöjd ände flesta som har det
bättre ställt ekonomiskt än mig.

Jag blir på riktigt genom-glad, när jag hittar
djupfryst äppelsylt, längst in i ena
av mina frysar, som jag satt och ävlades med
i höstas, med trött rygg och äppelkniv.
När jag hittar mitt hembakta Kumminbröd med
mandel, och rågmjöl. Och äter det med andakt
i små skivor, som det vore det värdefullaste jag har
i matväg. Och njuter i fulla drag, så till den
milda grad att jag ler stort när jag tar fram det
ur frysen.

Det är omöjligt för den som har allt,
för den som kan köpa allt. Den kan omöjligt känna
samma glädje i det hemgjorda, eller det faktum
att jag ens har tillgång till att baka det brödet
och äta det… med andakt. Det är min välsignelse,
att uppskatta och vara tacksam över det jag har.

Och på ett vis, är det samma med kärleken.
Jag har aldrig funnit den, jag har aldrig upplevt den
Jag vet inte hur det känns att känna mig älskad.
Jag har faktiskt aldrig känt mig älskad.
Men jag har känt kärlek. Jag har uppskattat kärleksfulla
osjälviska handlingar, kanske mer än någon som någon
gång känt sig älskade, eller blivit älskade från
allra första början, och tar den för given.

En omtänksam beröring när jag behövde den som mest,
minns jag för alltid, och alltid. Genuina ordalag om
mig, när jag fallit itu inuti, som fått mig att resa mig
ännu en gång, och försöka på nytt, och på nytt.
Det glömmer jag aldrig någonsin. Jag har lärt mig
att överleva på sådana kärlekssmulor från varma
människor, som såg mig, om än för ett ögonblick.
Och ni skulle bli förvånade över hur länge
jag får smulorna att räcka ….

…för alltid.

Ni som gav mig en smula kärlek, när jag svalt,
kanske inte alla är medvetna om det. Men om ni
får ta emot massor av kärlek från mig
i form av handlingar, empati eller starka
vackra ord om er karaktär …. ni har troligtvis
spillt nån smula kärlek på mig nån gång.

Så all förlorad kärlek – och all vunnen dito,
är en del av livet.
Men just ikväll är jag lite ledsen över det.
Jag tror jag går till min frys och letar ett
leende.



Liten vagabond

Djupt rött hjärta Posted on 2020-01-18 01:05


Du lille vagabond
slutar aldrig vandra
osynligt avstånd
bland alla andra

Kommer aldrig hem
Men det är dit du går
hittar aldrig dem,
dit tiden inte når.

Ögon bruna letar nå’t
Osynlig, glömd, en gåta
ögon som inte förstått
de borde kanske gråta

Du känner ej vad du känner
Ditt hem är inte mer
Även om du hittar henne
Så finns hon inte mer

Små fötter som aldrig slutar gå
Minnet av ansiktet försvinner
Hoppas nog hopplöst ändå
att han henne återfinner.



Det är ganska lätt att såra mig, men man måste komma mig nära först !

Djupt rött hjärta Posted on 2019-11-25 00:48


I all min klokskap, blir jag trött på densamma
ibland. Det verkar vara ett ofrivilligt symptom jag
får dras med, efter decennier av överlevnadsstrategier.
Hur kul är det att har rätt, när man drabbas av det ?
Hur kul är det att förstå vad omvärldens kaos beror på,
när de flesta skiter i orsak eller förbättring, och går
på i samma stil, eller värre.

Jag är inte längre rädd för ensamhet,
så som jag en gång var. Jag är inte rädd att stå för vem jag är,
mina åsikter. Men även om jag är beredd att betala priset
för det, och även om jag inte räds det, betyder det inte att
jag alltid är oberörd konsekvenserna. Jag känner !
Men jag är inte främmande för att människor
går skilda vägar, vänner så väl som par. Det är jag tillfreds med.

Men jag tycker fortfarande inte om att bli besviken när människor jag tycker
om, glömmer bort min existens¨. Jag blir fortfarande ledsen när det inte blir
av, det som planerats, när man väljer nåt “roligare”
… roligare än mig då troligtvis. Då är det bättre att aldrig lova nå’t
Då är det bättre att inte nämna nå’t, Då är det bättre att säga nej direkt,
Det kan jag ta utan att bli ledsen. Men det andra går rakt in i hjärtat på mig,
så vill nå’n såra mig. så har ni receptet nu. Det är lätt att såra mig, för den
som vill, men man måste komma mig nära först.

Jag tror jag sårar andra också, omedvetet !
Så att jag inte förstår att jag gjort det själv. Ibland kanske
mina känslor såra nån annans känslor, eller mina uteblivna känslor,
kanske sårar nån annans känslor. Med förutsättningen förstås,
att nån skulle haft den typen av känslor. Ibland på grund av
onödigt uppriktighet, eller för dåligt inlindade ord.
Men jag skulle aldrig såra någon medvetet, inte ens människor jag ogillar,
känner jag nån större lust att såra.
Däremot kan jag välja bort de som snikar på min själ,
de som trampar på andra, utan att tänka sig för.
Och det kanske sårar de som sårar, apropå SD.

För många år sedan, som vuxen man till kroppen,
men inte så mycket inuti, så planerade jag och min kusin
att åka till Morfarns sommarstuga. Jag såg upp till min kusin.
Efter någon vecka ångrade han sig av okänd orsak.
Jag bodde då hos min moster, gick undan och storgrät,
hejdlöst… en vuxen man…

Jag är känslig, och det är min storhet, min styrka, min empati,
och min solidaritet. Men oxå den som får mig att gråta
över brutna löften eller brustna förhoppningar.
Så man bör inte håna min känslighet som en svaghet,
om man vill ta del av min empati, hjärtlighet, snällhet
och godhet…. för de är ett !
Har ni tänkt på att motsatsen till känslig, är okänslig ?
det bör man kanske tänka på !

Det är ganska lätt att såra mig, för den som vill,
men man måste komma mig nära först.



Så klart att solen skiner idag, vackra själ !

Djupt rött hjärta, hjältar och idoler Posted on 2019-11-03 13:14


Det är inte förutan att jag förstår
varför solen skiner idag. Den vackraste av själar,
har i natt lämnat en trött och trasig kropp,
som ett tag ansökt om att få komma hem, komma
till vila. Det är inte underligt att solen skiner idag.
Där väntar de på dig, med öppna armar.

Solen skiner för att hedra dig, du okuvliga kvinna,
som burit så mångas bördor, ovanpå dina egna.
Inte heller du var perfekt, även om jag ofta tänkt på
dig så, hyllat dig så och gett dig änglastatus. Något
du själv aldrig tänkte om dig själv. Jordnära, fast, praktisk,
överlevnadskonstnär, och levnadskonstnär.

En gång för länge sedan blev du min riktiga mor,
till ett på sätt och vis moderlöst vuxet barn, fast du
var min moster, och utan att du behövde ….
Du ….och Rolf räddade troligtvis bokstavligen mitt liv.
Och jag har alltid låtit er veta det.

Jag känner lättnad över att du fått som du önskade,
du sa du var färdig, och jag förstår det. Men trots att din
bortgång var väntad pga hälsa, så kommer
jag inte undan sorgen, kära moster, eller ska jag säga “mor” ?
Det finns inte ord nog att förklara vad du betytt för mig.
Och jag vet att det är många fler… många fler som
du betytt mycket för, du urstarka, jordnära, kärleksfulla
urkraft ! Men kanske ingen av dessa behövde dig lika desperat
som jag, när ni tog er an en människospillra för 32 år sedan.

Jag förstod ju att vi inte kunde få behålla dig på jorden för evigt.
Det går ju bara inte…. allt har ett slut. Och du har fått välförtjänt vila
nu Margareta “Maggan” Svensson. Du med ständigt öppna sår
i själen, och ständigt öppen famn för de dina.
Jag har aldrig träffat en starkare människa…. än dig.

Jag gråter fast jag visste vad som skulle komma.
Sorgen måste få vara, för att tas vid av saknaden.
Saknad kommer du vara….

Jag är bjuden på mat idag hos en vän till mig,
och en vän till Maggan, och jag tänker gå…. för jag hör
din röst nu Maggan…
Vid en av mina mörkaste stunder, för 32 år sedan, ett vandrande skelett
på 183 cm, och 59 kilo, då jag var djupt, djupt nere i en bottenlös brunn.
Och jag ville inte äta för jag var så ledsen. Då
tog du, lilla späda varelse
kärleksfullt bryskt tag i mig och ruskade om mig och sade:

– “Ja …o inte blir det bättre om du inte ät!”

Och som vanligt … hade du rätt, så jag går till Åsa och Karl i
eftermiddag, som planerat, för inte blir det bättre om jag inte ät!
Och ikväll är du med oss Maggan Svensson







Är vi ens människor ? – Djupt rött hjärta

Djupt rött hjärta Posted on 2019-11-02 19:49


klicka här

Jag förstår det inte ….Har de fel namn ?
Är de för långt från våra hjärtan ?
Eller har våra hjärtan stelnat ?
Vilka är vi egentligen, vad har det blivit av oss,
när vi säger att det är fullt här… i det
glesbefolkade Sverige
Hur kunde vi bli såna ?

Skulle du se in i 1-åriga Dinas ögon och säga,
att “vi har inte plats för dig lilla vän”
Vi har bett Den turkiske presidenten och diktatorn
Erdoğan att stoppa dig från att komma till oss,
och få sova under ett tak, i värmen.
Vi har tom gått med på att betala honom för att kriga mot
era fäder som nästan ensamma besegrade Islamiska staten,
som högg av folks huvuden och filmade det.
Jag förstår det inte … vad har hänt med oss ?
Vad är det för fel på oss egentligen ?
Är vi mänskliga ? … är vi ens människor ?

Mahdi, 1,5 årHORGOS, GRÄNSEN MELLAN SERBIEN OCH UNGERN.
Mahdi är ett och ett halvt år. Han har bara upplevt krig och flykt.
Han sover djupt trots att hundratals flyktingar kliver runt honom.
De protesterar mot att de inte tillåts resa vidare genom Ungern.
På andra sidan gränsen står hundratals poliser uppställda. De har order
av premiärministern Viktor Orbán att skydda gränsen till varje pris.
Situationen blir alltmer förtvivlad och dagen efter bilden togs satte
polisen in tårgas och vattenkanoner mot flyktingarna.


Vad intalar vi oss, när vi går och lägger oss att sova i våra 10.000-
kronorsängar, …. hur rättfärdigar vi våra murar
mot dessa barn ? Vad får oss att sova gott ?
Har de fel namn ? … Hade de hetat Albin 8år, Saga 3 år, Elsa 5 år,
Elin 7 år…. och legat och frusit vid en gräns med taggtråd, vattenkanoner
och tårgas, …. hade vi tagit emot dem då ?

Ser ni på bilderna på länken jag gav er ?
Kommer ni lägga ner era huvuden på silkeslen kudde
ikväll, och säga till er själva, att vi inte har plats ?
att vi … ett av världens rikaste länder inte har råd ?
Kommer ni åter igen gå till valurna och rösta på de som inte
bryr sig om dessa barn ?
Kommer täcket värma er inatt, efter nattmackan
med ost och skinka ? Kommer kudden att fuktas av era tårar,
eller är ni oberörda efter att ha sett bilderna från länken ?
Hur argumenterar man mot bilderna ?
Får jag höra ert bästa argument ?

Jag förstår det inte ?
HUR kan vi inte ha plats ?



När det är gott att leva, har jag ork att se på sorgen

Djupt rött hjärta Posted on 2019-10-30 22:17


Nu när mycket är bra, vill jag titta in mig
och våga se sorger, ilska, saknad. längtan.
Jag tänker att det är gott att göra så, för de finns
ändå inuti mig, hur jag än gör. Och när mörkret sluter sig
runt mig och tränger in i mig, behöver jag titta på vad som
trots allt är bra, titta på vad jag har.

För just nu är en tid, obestämd tid av mer harmoni,

För just nu är en tid, obestämd tid av mer harmoni,
små glädjeämnen och hyfsad hälsa. Så nu har jag råd och ork
att flukta lite på det som kanske gör lite ont, inuti.
Många tänker tvärtom, men jag tror att krampaktigt klamra
sig fast vid “lyckan” leder rakt ner i mörkret.
Lyckan låter sig inte fångas, lyckan måste vara fri.
man kan bara åtnjuta den den lilla stund den sveper förbi,
och se när den kommer åter.

Dysfunktionell familj en realitet


Sorgen över min dysfunktionella familj i barnaåren, kommer jag
bära med mig. Det är inget konstigt med det, inget dramatiskt,
det är att ha blivit ett med den, likväl som med ljuset, kärleken,
och glada minnen. Sorgen finns, och ensamheten från
förr finns så klart kvar, så är det för alla. På olika sätt,
i olika stor utsträckning…. även för de som låtsas att allt
alltid är bra, att allt är möjligt, och att man ska “fånga dagen”

Lite acceptans


Från jag var väldigt liten, var jag oftast ensam, dvs utan föräldrar,
fysiskt, psykiskt och i närvaro, uppmuntran utan fysisk beröring,
utan kärleksfulla ord. Jag har i stor utsträckning accepterat det var så,
att det inte går att förändra, och att det präglade mig som människa.
Jag kan träna mig att hantera det, hantera de osynliga handikapp
som följde med. Men jag kan inte bli hel igen, genom att “fånga dagen”
eller “tänka positivt”

Ibland !

Däremot använder jag ibland just dessa verktyg, … men nyckelordet
är “ibland”. Ibland är det mycket bra att tänka positivt. Men aldrig
på någon annans uppmaning, eller krav, alltid på mina villkor… alltid !
Och aldrig kräver jag av någon annan att tänka positivt, eller
“gå ut i solen så blir allt bra”.

Just nu vill jag leva

Men just nu är det mycket, mycket som är bra. Jag har hittat många
verktyg som jag behärskar för att hantera svårigheter.
Klara av vardagen. Och jag tar hand om mig fysiskt, rör på mig,
äter bra och billig mat. Och jag styr inte mitt liv efter andras önskemål.
Och jag låter inte andras känsloutbrott, eller sorg kidnappa mig.
För ack så många det är som vill styra andra med känslor.
Då kan man ignorera, välja bort eller konfrontera, alla tre funkar
i olika situationer. Men aldrig bära andras känslor, aldrig låta dem styra
mig med sina känslor, aldrig kidnappa mig.

Inte längre lika rädd

Jag var länge rädd för att vara ensam, eller egentligen rädd för att bli
ensam, bli övergiven. Det tycker jag inte att jag är rädd för längre.
Jag var rädd för mina uppdämda känslor, och tankar som kunde komma
med årtionden av förtryckta känslor. Att bli lämnad. övergiven var en
realitet då, det var min verklighet, så att jag länge var rädd för det,
är inget jag klandrar mig själv för. Men kanske tack vare att jag mött min sorg,
min ilska då och då, har jag blivit bekväm med att vara ensam,
känna mig ensam ibland.

Att bekräfta det som skett, är att bekräfta mig själv

Att bekräfta det som skett, är att bekräfta mig själv,
att förneka mina känslor, är att förneka mig själv
Att acceptera det som skett är att acceptera mig själv.
Att acceptera dessa saker är att acceptera den jag är !
Men jag aktar mig för att slå mig för bröstet och tro
att jag aldrig någonsin kommer bli deprimerad igen,
jag hoppas, och jag önskar… men …. det finns inga
garantier i livet, annat än att det en gång tar slut.
Och då är det bättre enligt mig att vara glad över det jag har,
min hälsa, tak över huvudet, och mat för dagen, ja
osså lite människor omkring mig ibland, om de vill och har lust.

Här fångas ingen dag, här fångas ingen lycka … de förblir fria

Det är bättre att glädjas åt det lilla, än att gå ut och fånga dagen.
Då är jag oftast nöjd. Lite som hur det vände för mig
med deprimerande danskvällar. När jag för 20 år sedan
bestämde mig för att 4 bra danser per kväll, så är jag nöjd,
resten är bonus. sedan dess har det nästan aldrig hänt att jag gått
hem från dans missnöjd. Och det har varit fet bonus varje danskväll





R.E.S.P.E.C.T ?

Djupt rött hjärta Posted on 2019-10-26 23:48


Jag letar efter orden …
Orden som bor i mitt hjärta ikväll,
De ska resa genom mitt huvud, förbi tangenterna,
ut i cyberrymden… men de måste börja i hjärtat,
om de ska betyda någonting.

Ni som valde pengarna


Jag är besviken på många av de som växte upp med mig,
i ett solidaritets Sverige, med drömmar om jämställdhet,
drömmar om gemensamma tillgångar, drömmar om att bry sig
om varandra och skapa någonting gemensamt.
Jag tänker mer än någonsin på Tage Danielssons: “Var blev ni av
Den är mer aktuell nu till och med, än när den skrevs.

Vi splittrades

Vi splittrades, och egoismen tog över allt vi byggt upp,
sålde ut allt, som byggts i decennier. Det finns ingen stark
solidarisk rörelse idag. Det finns nästan inga frihetskämpar kvar
bland feministerna. Det finns ingen gemenskap, ingen värme, ingen
generell empati eller medmänsklighet. Och Ulf Lundell funderar
mycket riktigt om “är vi lyckliga nu“. Vi splittrades, socialdemokratin,
feminismen, och vänsterpartiets anhängare. Hur gick det till?
Det hade inte varit möjligt enkom från borgerliga partierna,
inte om vi höll ihop. Men S valde C och L, Och FI metoo, valde sig själva
och borgerligheten, samt utsåg alla vita män till sin huvudfiende.
Och glömde varifrån de kom, hur generaliseringar och förtryck
länge tryckt tillbaka kvinnors rättigheter… allt det är glömt.
Är vi lyckliga nu ?

Hur ska jag ställa mig till ?

Hur ska jag ställa mig till alla vänner som inte respekterar mig som
människa, som man, som långtidssjukskriven ? Ska jag bara tyst tiga
och tyna bort, under en hög av era okvädningsord ? Ska jag acceptera skuld ni
lägger på mig, enkom för att jag är man ? Ska jag bära er skit ?
Ska jag respektera de som tycker att man får skylla sig själv om man är sjuk?
Skylla sig själv om man inte passar in i det här slit-och-slängsamhället,
som inte värderar människoliv före tillväxt ?

Ska min röst tiga still ?

Ska jag bara tyst tiga still när mina medmänniskor har byggt osynliga murar,
som gör det omöjligt för krigsdrabbade familjer att få hjälp här.
Ska jag som har vänner som kom som flyktingar hit, och nu både arbetar hårt,
men även bär på traumatiska minnen… ska jag vända dem ryggen
genom att hålla tyst när Sverigedemokrater blir största partiet,
byggt på lögner ?
Är jag respekterad av er som låter er luras av den propaganda som
framställer invandrare som sämre människor ? Är jag respekterad av er
som tycker att män är sämre människor än kvinnor ?
Är jag respekterad av er som ifrågasätter min rätt till sjukersättning ?
Svaret blir väl nej egentligen va ?
Ska jag hålla tyst om det ? Då är jag ingenting,
då är jag redan död, då är min själ tom,
då är jag ingen.

Rak i ryggen

Jag står rak som en fura i allt det där.
Och det gör mig inte populär. Ingen vill stå för sina åsikter.
Det finns nästan två miljoner sverigedemokrater,
men jag känner ingen som officiellt vågar stå för att de röstar
på dem… varför ??
Jag är en av de få som kritiserat att metoo medvetet anklagade
oskyldiga, överdrev både antalet incidenter, samt
allvarlighetsgraden av påstådda övergrepp, blandade medvetet ihop begrepp,
för att måla upp en värre bild än verkligheten. Det hade inte behövts.
Verkligheten var allvarlig nog. Och nu tappade ni väldigt många
bundsförvanter i kampen, genom att göra oss till fiender .. varför ?
Ingen vågar säga det alla ser… att Metoo våldför sig på människor,
begår rättsliga övergrepp medvetet, och försvarar beteendet.
Blinda i sitt eget hat, blinda för sitt eget beteende.

Inte uppnått nåt


Det fortsätter, och fortsätter. Ni har inte uppnått nånting !
Inte som har med jämställdhet att göra. Inget som
går under människovärdigt agerande, inget som förenar och
bygger upp. Ni är medskyldiga till SDs framgångar,
till ökade klyftor.

Ja ni får gärna hata mig för att jag säger detta,
som de flesta inte vågar yppa. Men jag är van att bli
illa omtyckt för att jag står upp för drabbade människor.
andra har glömt hur man gjorde.

Jill o Jerka

Jag tänker på Jill Jonsson i “Så mycket bättre” när hon ikväll ville
att metoo skulle fortsätta, att det inte skulle dö ut. Och att hon
ville säga detta med Orups låttext. Jag såg de tre kvinnorna i gruppen
tåras och berätta om hur de själva hade varit med om att bli tafsade på
ofredade sexuellt. Men minns oxå hur oförstående hon, Jill var inför Jerry
Williams uttalande om socialism och kapitalism. När Jerry sa
“Den som kan se sambandet där och inte är socialist, den är fan dum i huvudet”
angående vinster i välfärden. Hon var HELT oförstående där.
När gäller solidaritet Jill ? När gäller empati ?

Och till er andra undrar jag … hade Jerry fel ?

Nyp som nyp ?

Själv blev jag nypen i häcken i torsdags, och tagen på rumpan på dans,
och det är ofta det sker… jo just det, det var inte män, och jag kände mig
inte speciellt kränkt ? varför ?
hur ska vi ha det nu då ?
Ska vi leva tillsammans ? Eller ska vi skilja kvinnor från män i offentliga rum ?
Ska vi olika regler för ofredanden på män, mot för kvinnor ?
Ska vi låta känslor avgöra om folk är skyldiga, eller ska vi
fortsätta med bevis som en gång var fallet ? Ska vi skilja på tölpaktig omoraliskt beteende
och faktiska lagbrott ?

Micke Persbrandt fyller arena och drar sexistiska skämt ?

Föreställ er Mikael Persbrant fylla en arena med 97 % män och dra samma typ
av skämt och dylikt som Mia Skäringer gör, fast om kvinnor, mot kvinnor ?
Föreställer er gentlemens night på globen, med lättklädda sexsymboler på scenen,
inför ett fullsatt globen ?
Är det jämställdhet borgerliga feminister vill ha… eller är
det rätt och slätt makt eller hämnd ?

Är vi lyckliga nu ?





Stark nog att vara svag

Djupt rött hjärta Posted on 2019-09-28 01:06

Jag, den fattigaste av rika,
Den lyckligaste av sorgsna,
Hittade ut ur dimman igen,
som den trasigaste av män

Jag förlorade mina bröder,
blev föräldralös igen,
Jag förlorade mitt jag
var stark nog att vara svag

Ännu andas jag samma luft
som en gång för många år sen
Ännu tror jag på en morgondag,
Så länge jag andas, har jag hopp

Så länge jag har hopp,
så länge drömmer jag,
Så länge jag drömmer,
så länge lever jag

Jag, den fattigaste av rika,
Den lyckligaste av sorgsna
som förlorade mitt jag
som var stark nog att vara svag

Jag andas än



Nästa »