Blog Image

Tomasnyablogg

nya bloggen


Rapport från utkanten

Känslor Posted on 2021-08-02 23:02


Jag sitter ensam i min, vad städning anbelangar,
något stökiga lägenhet. Orken har inte riktigt räckt till.
Jag har en längre period, prioriterat odling, mat och motion,
i den följden också. Men det är inte i kroppen orken tagit slut, utan i sinne och själ,
även om kroppen stundvis är något sliten likväl.

Ingen kommer någonsin fullt ut ifrån sitt förflutna. Vi kan låtsas,
Det finns med oss hela tiden, även om vi väljer
nya liv, nya vänner, nya yrken, nya levnadssätt, nya sätt att tänka och agera.
Dessa nya sätt, påverkar också, men jag bär alltid med
mig mitt förflutna. Det gör du oxå. Det är bara en fråga om hur mycket det
påverkar. En fråga om hur mycket vi förnekar, och en fråga om hur
nära vi är våra känslor. Vissa av oss är bättre än andra på att låtsas,
och ljuga för sig själva.

Ju mer jag åtar mig, desto mer jag fyller mina dagar med
göromål, tillflykter, förströelser eller förpliktelser, desto snabbare
kommer mitt förflutna ikapp min själ. Ju hälsosammare jag lever,
desto klokare jag blir, desto närmre kommer känslor från det
förflutna fram, som även tillhör nuet. Jag förnekar dem inte när de kommer,
Jag låter dem komma. De är en del av mig, och kommer för alltid vara.

Min känsla över vem jag är, mitt värde, har förändrats
under åren, genom hårt arbete med mig själv,
men bottnar ändå i det övergivna barnet, det för evigt övergivna barnet
inuti mig. Jag kan inte fly, det är meningslöst att försöka.

Mor och far är borta, och har aldrig funnits. Mina bröder är jag luft för,
och de är en påminnelse för mig var dag om att jag är och har alltid
varit utan familj, utan ett hem, utanför mitt hem. Mina bröder har aldrig funnits,
fast de har en adress nånstans söderut, i en annan värld. Jag saknar inte Niklas och Daniel,
som de heter. Men jag saknar mina bröder, som de kunde ha varit.

Alla är borta, Mormor, Morfar, Farmor, Farfar, Far, mor, Moster Maggan,
Morbror Rolf. Här sitter jag i min lägenhet, i utkanten av samhället
i utkanten av livet, , i utkanten av familjen, och har just fångats
in av mitt förflutna, som jag inte kan, vill eller bör
ens försöka fly från. Jag kommer lämna det igen… och fångas igen.
Saknaden av en familj, en grund i livet, ett hem bortom
mina lilla, lilla lägenhet… är ständigt närvarande,
vare sig jag tänker på det eller ej. Jag känner det … i bakgrunden
Även i de stunder jag kallar för lyckliga.

Än finns det o-gråtna tårar, och o-levda dagar.



Ja så kan det ju iofs vara – men jag kan ha fel

Känslor Posted on 2021-07-21 03:46


Jag känner mig lessen.
Jag tycker ändå kanske att jag på nåt vis är en rätt bra människa,
en ganska bra vän, men jag kan ha fel. Jag försöker iaf vara det.
Jag kanske inte är så bra på det som jag tror.

Jag slutar höra av mig till slut, om responsen inte finns.
Jag slutar föreslå saker, om jag är den ende som gör det,
eller den som gör det oproportionerligt mest.
Sen går jag med högt huvud, och ledsna ögon, och låtsas
som att jag är okej.

Är det så här världen är?
Kanske det är konstigt av mig att vilja vara efterlängtad,
att vara nån som man mår så bra att va med så man faktiskt
hör av sig och ser till att det blir av. Just nu är det i princip en
person som gör det … och kanske efter att ha läst min
lipiga, sentimentala, självömkande blogg, och fått dåligt samvete.

Eller är det bara så att folk har varandra liksom,
o inte behöver nå andra, liksom. Jag har hört av vän/bekant att det kan vara så.
När vi pratade om en kompis som jag känt i 35 år, då sa min min vän/bekant.
– “Nä han kanske inte har nåt behov av att träffa dig”
Varpå jag nämnde att så kan det ju vara, men då är det väl kanske inte längre vänskap,
om man bara ser till egna behov? – tänker jag.
Men jag kan ha fel.

Det är inte det att jag är ensam, jag träffar folk ofta, jag är utåtriktad,
och jag klarar dessutom av rätt bra nu för tiden att vara fysiskt ensam,
jag tycker till och med om det, ofta. Men inte alltid. Och
inte månadsvis, årsvis av icke-kontakt. Det får mig att fundera,
över om jag är en så pass bra vän som jag borde vara, eller om jag kanske valt fel vänner,
o de bara är nöjda och glada med icke-kontakt. De kanske har varandra,
och är rätt nöjda med sin pokerhand i livet – Men vad vet jag.
Egentligen ingenting, när allt kommer omkring.

Men vänskap… höra av sig …. att vilja höra av sig.
Jag har väl nån bokstavskombination då kanske,
eftersom jag känner sådana här konstiga behov som att bli efterlängtad, eller
att vänner ska vilja höra av sig till mig nästan lika mycket som jag vill höra
av mig till dem. Jag kanske har fått det här om bakfoten med vänskap och vänner.
Man kanske inte hör av sig helt enkelt, sköter sitt bara, man kanske inte går
omkring och känner sig sårad över nåt så banalt som känslor.
Man biter väl ihop antar jag, och är vuxen. Man går väl inte omkring och
har förväntningar troligtvis. Man håller väl käften och är en bra vän själv,
eller iaf försöker vara det. Folk har väl inte tid helt enkelt. Det är väl så.
Jag får nog acceptera att det är på det viset.

De e ju så mycket nu på sommarn. Så mycket som ska hinnas med.
O sen kommer ju hösten, då semestern är slut, och då ska ju hela
maskineriet igång igen liksom.. Och Julen !! Sen kommer Julen …
och den börjar som alla vet i oktober, med förberedelser.
Och alla vet ju hur hektisk våren är. Nä men
jag får nog förstå hur det är. Man kan inte gå omkring och vilja
umgås, och bli efterfrågad då faktiskt. Man kan inte gå omkring
och känna och ha känslor. Det är faktiskt inte bra för ekonomin
och livsbygget.

Jag gillar ju att göra saker ihop med vänner,
även om det är arbete, eller tom bara för kuls skull.
Men jag har väl nån slags bokstavskombination kanske

Hursomhelst
Jag känner mig iaf lessen, ifall det är nån som har tid att uppfatta det.
Jag tycker ändå kanske fortfarande, att jag på nåt vis är en rätt bra människa,
en ganska bra vän, men jag kan ha fel.

Jag försöker iaf vara det.
Jag kanske inte är så bra på det som jag tror.